Barn på bröllop

Minns ni att jag funderade en gång varför någon blivit så upprörd över att barnen inte var bjudna på ett bröllop som föräldrarna bjudits in till.

Här förklarar allas våran vett och etikett Magdalena Ribbing hur man kan se på saken och hur man bör ta en inbjudan även om man har barn.

I korthet:
För några decennier sedan var det aldrig tal om att barn skulle medföras på fester. Föräldrar som tackade ja skaffade en barnvakt. Det verkade tämligen problemfritt – förr.
I dag är det inte så.
Barn är en del av familjen sägs det, vilket de ju också var förr, men inte i meningen tas med överallt. Småbarnsföräldrar vill gå på bröllop utan formalia. Men samtidigt vill många brudpar idag ha ett teveinspirerade prinsessbröllopet.

Barn har rätt att få vara barn. De ska inte behöva sitta still och hyssjas åt. Gäster på ett bröllop ska inte behöva anpassa sig till andras barn.

Inbjudare har rätt att be att gästerna inte medför sina barn. En bjudning där barn är välkomna är en annan sorts fest. En fest för vuxna utformas på annat sätt.

En inbjudan är en vänlighet, en fråga om gästen vill delta i en fest. Så man kan alltså t ex. bjuda en ammande mamma. En inbjudan är inte ett krav på gästens närvaro. Inte heller ska inbjudaren överväga om gästen kan klara barnvaktsproblemet – det är faktiskt gästens sak att bestämma om inbjudan ska accepteras eller inte.

Och det är inte fel att tacka nej till en inbjudan. Var och en har sin frihet att tacka ja/nej.

Barn förtjänar att mötas med glädje och omsorg överallt. Det gör de om de får vara där omständigheterna är barnvänliga. Alla bröllop är inte barnvänliga. Om bröllopet i fråga är det bestämmer inbjudaren, inte gästerna.


Jag kan redan nu säga att bröllopsfesten vi ska ha i framtiden, kommer inte att vara av det barnvänliga slaget.