Julafton för skilsmässobarn

Nu närmar sig julen.
Jag läste en artikel på ämnet jul och skilda föräldrar.

År 2007 levde cirka 500.000 av alla hemmaboende barn och unga i Sverige mellan 0 och 21 år skilda från en av sina föräldrar. Nu när det snart är dags för dem att fira jul kan det vara svårt för föräldrarna att komma överens om hur julen ska delas upp.

Speciellt om föräldrarna inte kommer överens längre. Vilket mina erfarenheter säger att skilda föräldrar inte gör alls. Relationen är så körd i botten av ett dåligt förhållande följt av en jäklig separationsprocess och kanske till och med förhandlingar om umgänget med barnen.

I artikeln står det:
Det viktigaste är att de vuxna inte inrättar högtider som är helt fokuserade på barnen, där de ska vara huvudpunkten och där de får åka runt till flera familjer för att alla ska bli nöjda.

Där måste jag säga att mina egna föräldrar har misslyckats totalt. Stressen och pressen börjar redan i början av november med frågan ”Vart ska du vara på jul, hur har du tänkt?” och då har man inte ens börjat tänka i julaftonsbanor själv.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 12-13 år och första julen är väl konstig för alla barn. Mina föräldrar hade bestämt att de skulle dela oss lika på julen. Sova hos ena, åka till ena halvan av släkten och vara med den fram till klockan tre (Kalle Anka & hans vänner!) då överlämning skulle ske och vara med andra halvan av släkten och sedan kanske åka hem igen. Oftast hade man just börjat ha lite kul så skulle man byta ställe. Ibland ville alla trycka i en mat och sedan nästa år fick man ingen mat alls för att båda trodde att man ätit på det andra stället. En jul som kretsar runt barn (mig och syrran) som ska åka runt och göra föräldrar glada eftersom de annars inte har en bra jul. Så man offrar sin egen jul istället. Att säga att man inte skulle åka runt hit och dit var inte okej. Helt omöjligt att göra alla nöjda när alla vill ha hela julaftonen och åker man inte för tidigt så kommer man för sent.
Jag vet så här i efterhand att en av mina släktingar ,när vi lämnade första stället den första julen, exploderade i ett utlägg om att det var "jäkligt själviskt av BÅDA föräldrarna". Men det blev kanske aldrig sagt så någon av föräldrarna hörde.
För det har varit som det var då fram till förra året.
Jag resonerade att jag ju ändå fyllt 30 år och då är det dags att börja sätta ner foten, så jag hade en fin julafton med min kille (numera sambo).

Jag har tänkt på saken och det är kanske därför jag gillar julen med julpynt och tända ljus men samtidigt hatar jag julafton. Just julafton är alltid lite förknippad med ångest för det är alltid någon som blir besviken. Julafton börjar inte vara bra förrän där sent på kvällen – när den är över. Då kommer lättnaden över att det är ett år kvar tills nästa gång.

En eloge till sambon och hans ex som låter barnen välja vart de ska vara utan att försöka pressa dem åt något håll. (Inte Micke i alla fall, hur exet gör vet jag inte.)

Själv har jag har ibland funderat på att stanna i Umeå ensam på julafton, bara för att det ska vara lugnt.
Jag har i flera år sagt att jag ska åka utomlands nästa år.
I år gör jag det.