Förlossningen

När jag var gravid läste jag många förlossningsberättelser på olika bloggar. Så här var det för mig (ingen skräckhistoria):

På lördagen vankade jag hem från stan med hopp om att bebis skulle sjunka mer och vilja födas under natten. Så när morgonskvisten kom och jag inte hade känt något alls var jag tjurig och besviken och tänkte att hon aldrig skulle vilja komma ut. Micke frågade om det var okej att han åkte till Boden och tittade på en pickup så jag gormade:
- Ja, gör det du. Här händer då ingenting alls så jag sover ett tag till...

Men när jag klivit ur duschen och torkat av mig gick vattnet. Så jag tänkte "Okej, tre dagar från nu måste hon alltså vara ute" och fortsatte sminka mig. En kvart senare dök första värken upp. Så jag väntade lite och försökte avgöra ungefär hur tätt de kom. Jag ringde Micke och hörde om han kollat på bilen men eftersom han just skulle göra det så sa jag bara att han skulle ringa och berätta sen då. Det verkade ju onödigt att han skulle köra så långt och sen inte ens hinna kolla på bilen så han hann i alla fall provköra och så innan jag ringde tio minuter senare och sa att nu får han bege sig hemåt. Sen ringde jag pappa så att de kom och höll mig sällskap. Jag käkade lite frukost. Fast jag hade en handduk ihopklämd mellan benen under morgonrocken så sprutade vattnet över köksgolvet när jag fick en värk. Pappa tyckte att jag skulle åka direkt och möta Micke på vägen. Så vi rafsade ihop ett ombyte åt mig och lite annat i en påse och la plast och handduk i sätet. Jag traskade ut i bilen i mina tofflor för med mina svullna fötter kändes det inte lönt att ens försöka få på sig skorna när jag hade värkar också. Micke mötte oss i Norrfjärden och så klev jag över till våran bil istället och så körde vi till Sunderbyn. Barnen hade ringt sin mamma som var superschysst och skulle komma och hämta dem direkt så vi slapp kalla in farmor.

Framme i Sunderbyn frågade de när vattnet hade gått och sa att vi skulle köra en CTG-kurva och sen kanske vi kunde åka hem! Hon ville inte undersöka mig och kolla hur öppen jag var för att det fanns risk att föra in bakterier då. Så jag låg med den där kurvan i en halvtimme med värkar var 3-4 minut och sedan tyckte dom att vi skulle åka hem eller kanske gå på stan. Jag hade inga planer på att åka hem men vi sa att vi skulle gå ner och äta i alla fall och kanske gå omkring lite i korridorerna. Så vi gick till restaurangen men det tog mig lång tid att gå och innan vi kommit fram till matsalen började jag må illa. Jag satte mig på en stol i kapprummet och tänkte sedan gå och spy i toan men hann bara ställa mig upp. Så min stackars man fick städa i kapprummet och sen tog vi oss vidare till matsalen.

I alla fall så köpte vi lunch (som jag inte orkade äta, men jag fick i mig en clementin och en banan mellan värkarna). Så sen gick vi upp igen (jag hängde fast mig vid Mickes axel och stod stilla och koncentrerade mig vid varje värk så det tog ett tag) och då körde de en CTG kurva till som inte direkt visade några kraftigare eller tätare värkar än tidigare fast jag tyckte att de kändes starkare. Jag tänkte att jag är nog inte bra på att föda barn eftersom jag ville ha lite smärtstillande och de vill att jag ska åka hem tills det blir lite värre.
Jag sa att jag hade ont och mådde illa av att stå så den nya barnmorskan lovade att inte skicka hem oss i alla fall. Jag ville ha något smärtstillande och hon föreslog att jag skulle prova ett bad, vilket lät rätt okej att prova först. Så när det blev ledigt nån liten stund senare fick vi gå till badet (och på vägen spydde jag igen). Då var klockan kring fyra.

I badet kändes det rätt bra eftersom ryggen blev varm och skön. Men efter en timme tyckte jag att det gjorde lite väl ont. Så när det kändes som om jag hade en krystvärk (hade fått dem beskrivna som "tryck nedåt, känns som om du vill bajsa") tänkte jag att nu får hon faktiskt undersöka hur öppen jag är och ge mig något smärtstillande innan det är för sent. Vilket jag nästan förstod att det nog redan var.
Men istället kom en sköterska och tyckte att jag skulle prova spola vatten på magen eftersom det kan lindra när man får en värk och så släppte hon ut lite vatten.
Micke säger att jag såg inte nöjd ut. Vilket stämmer utmärkt, jag tänkte att här har jag krystvärkar och den elaka tanten tycker jag ska spola med vatten på magen. Jag som redan sagt att vad jag ville tänkte att jag får väl prova det då när dom inte lyssnar. (Men hon nämnde faktiskt också att det är jag som bestämde när vi skulle gå till rummet för tydligen hade vi ett sånt.) Så Micke spolade med slangen och det distraherade lite grann. En halvtimme (och två-tre krystvärkar senare) senare sa jag att nu går vi till rummet för nu MÅSTE hon undersöka mig!

Barnmorskan kom och undersökte till slut hur öppen var jag. Då sa hon förvånat:
- Men du är ju helt öppen!
Micke blev lite nervös och frågade om det var dåligt?
- Nja, hon blev nog bara överraskad sa jag. Barnmorskan höll med och sa att jag ju var redo att krysta och här har de pratat om att jag ska åka hem.
Då kändes det genast mycket bättre.
Som jag misstänkt var det för sent för ryggmärgsbedövning men hon pratade om lite morfin och frågade om hennes barnmorskeelev fick vara med (javisst, desto fler desto bättre). Jag fick prova lustgasen och den tyckte jag inte alls var nån höjdare men man tar ju vad man får, så jag fick en pyttedos med morfin också (som inte heller gjorde så stor skillnad). Bebis fick en hjärtljudsmätare insnurrad på huvudet och sen var det bara att hålla på och krysta. Då var klockan kring sex så jag tänkte att det kanske skulle var klart kring klockan sju.

Någon gång där när bebis började trycka nedåt tänkte jag att är det inte värre än så här så kan jag då hantera det. De var imponerade av min avslappning, men värkarna var inte så långa så jag hade bara tryck till två krystningar så därför fick jag värkstimulerande dropp och övergav lustgasen för att istället ta in ett djupt andetag och krysta. Mot slutet fick jag andas syrgas mellan värkarna för bebisens skull. Så då tog jag i lite extra. Till slut hade hon nästan kommit ut så jag fick pausa och snabb andas (då bebis ska ligga och tänja lite så det inte går för fort för den och så man inte spricker så mycket) och två värkar senare var hon ute och värkarna försvann. Krystandet tog ca två timmar och barnmorskan sa att det var en ovanligt tyst förlossning.
Lillan är född 20:07.

Man har ju hört så många säga att de DIREKT tyckte att deras barn var det vackraste i hela världen. Så när vår lilla kom ut men blåaktig ton på huvudet, intryckt näsa och ett toppigt huvud tänkte jag att det var då faktiskt INTE det vackraste barn jag någonsin sett.
Vi måste ha sagt något om det för barnmorskeeleven förklarade att hon legat lite trångt och att det var därför hon var lite blå och näsan så platt. De torkade av henne lite och sedan fick jag henne på magen där hon genast började söka efter bröstet.Jag frös så jag skakade och moderkakan lät vänta på sig. De försökte trycka på magen och bad mig krysta, samt försökte med att tömma urinblåsan igen. Men jag fick inte ut den så till slut kom en läkare och jag fick andas rejält med lustgas så han kunde sticka in handen och "utförskaffa den".
Det gjorde ONT.
Men det gick snabbt och fungerade för ut kom den då. "Hel och stor och fin" tyckte barnmorskorna och sa att bebis haft det bra där inne. De frågade om jag ville kolla på den men jag sa att det räcker med att jag sett slemproppen. Från min vy var jag ganska skyddad från att se allt kladd, så var det inte för Micke och med 7 dl blod, en stor moderkaka och en bebis som bajsade på vägen ut var det ingen trevlig syn.
Det var tur att kakan kom ut till slut i alla fall (det tog en timme). För sedan dök det upp andra sköterskor som verkade vara förberedda på att vi skulle rulla iväg och operera ut den men de fick beskedet att det blev inget eftersom den kommit ut.

När det då var färdigt kunde de äntligen göra klart. Hon sa att jag inte spruckit men något enstaka stygn behövdes visst ändå. Då sa jag att i så fall vill jag då ha all bedövning jag kan få (som kompensation för att jag fick föda utan), så jag fick både spray och kräm innan hon sydde. Sedan fick jag äntligen ta en filt över benen och slappna av lite.

Jag tror aldrig att jag varit så törstig i hela mitt liv. Micke gav mig glas efter glas med vatten medan vi väntade på moderkakan och säger att jag drack säkert tio stycken. När vi sedan fick belöningsfikat drack jag båda våra äppeljuice och två tekoppar och sedan kändes det som om jag fått upp värmen i kroppen lite grann.
Efter lite lugn och ro kom de och mätte lillan som var hela 54 cm lång och vägde 3855 gram och så fick jag gå och duscha innan vi gick till rummet på bb-avdelningen. De tog även tempen på mig och påstod att den var 39, men så kändes det inte. Då brukar jag vara däckad men istället kände jag mig ganska pigg.Vi delade rum med ett annat par, så det var lite trist. Lillan fick ligga i samma säng som mig nästan hela natten och amningen verkade fungera som den skulle.
Andra dagen började med frukost och sedan sov både jag och bebisen nån timme. På eftermiddagen kunde bebisen bli fotograferad för webbisar och så gjorde barnläkaren några tester. Allt verkade bra så vi frågade om det var okej att vi åker hem, vilket det var när det gällde den lilla. Jag hade inte haft mer än 37,2 och hade inte ont så vi bestämde oss för att åka hem. Först fick jag de bad och navelvårdsinstruktioner jag ville ha och lite pappersarbete senare fick vi åka.Summan av kardemumman:
Det var inte så svårt att föda barn. Jag trodde det skulle göra ondare och vara jobbigare. Jag kände mig som superwoman efteråt och är tacksam över att både graviditet och förlossning inte var så illa som jag tidigare trott.

(och jo, det tog inte lång tid innan jag insåg att det faktiskt är världens finaste, vackraste och snällaste bebis vi har fått.)