Sidor

fredag, mars 16, 2012

Normalviktig


Här är jag.

Jag har ett BMI på 22,4 för tillfället.
Enligt BMI skulle jag kunna gå ner 10 kg och ändå ligga inom normalvikt, samt att jag lika gärna skulle kunna gå upp 7 kg utan att räknas som överviktig. Jag har provat att ligga där i överkanten av normalvikt. Där trivdes jag inte.
10 kg mindre har jag väl också vägt, när jag var barn men det minsta jag vägt i nuvarande längd är nog snarare 8 kg mindre än idag.
En del säger att BMI inte är något man kan använda sig av. En del säger att det inte är en bra måttstock. Men jag tycker att det är lite ”ungefär vad du ska väga” riktlinjer. Det är ändå ett rätt stort spann som räknas som normalt och ger en fingervisning om var man borde ligga. När man egentligen borde vara nöjd.

Tycker jag att jag är en dålig förebild för dottern då vi pratar om att tappa några kilo så hon kan höra det?
Ja.
Hon är visserligen bara två år men viktpratet kanske borde ha en ”inte när det är barn i huset” regel precis som vissa andra samtalsämnen. Samtal om att komma i form. Det är fort gjort att man sätter grunden för ätstörningar om man som normalviktig pratar om att banta fast man egentligen mår mycket bra. De där gångerna man känner sig uppsvälld och plufsig och uttrycker sig med ord som tjock.

Visst skulle jag vilja tajta till vissa delar med att gå ner en 2-4 kg. För visst putar det mer på vissa ställen sedan det var en baby där i magen. Visst skulle kläderna sitta lite finare på min kropp då. Men istället för "den nya livet" har jag lunch på thairesturang i fyra veckor. Träning är ett ständigt dåligt samvete som jag inte har någon lust till alls för tillfället, jag kör plankan några sekunder ibland. Men idag, säger jag att jag minsann duger som jag är i alla fall.
Det blir fredagsmiddag på Max och sedan ska vi handla och kanske eller kanske inte köpa några karameller (beroende på hur Alva beter sig när vi passerar godishyllan).
Hon gillar ändå de mjukare runda delarna utav mig bäst. Hon kramar om min mage och säger:
- Älka mammat mage!
(hon kan inte säga s så hon använder t istället)
Å mamman ler och säger, å mamma älskar Alva

Trevlig helg.

3 kommentarer:

  1. Tycker det är klokt att tänka på det där med att prata om sin vikt inför barn. De snappar ju upp mer än vad man tror.

    Men jag förstår att man ändå går och tänker på den, det gör nog de flesta.
    Har du provat övningen plankan? Den funkar väldigt bra på "mammamagen" :)

    SvaraRadera
  2. Jo, jag kör den ibland. Men lite för sällan. :)

    De snappar verkligen upp mer än man tror de där små.

    SvaraRadera
  3. Helt klart klokt tänkt när du håller dottern utanför dina tankar. För även om små barn inte bryr sig i nuet så är det lättare att hålla i det förhållningssättet hela vägen, när de blir äldre och saker förändras. Då behöver man inte aktivt tänka på att inte prata om det senare, utan man bara inte gör det.

    Jag upplevde det som att min egen mamma aldrig var nöjd över sin kropp och jag minns hur hon ibland åt annan mat än vi andra och ofta påpekade hur hon såg på sin kropp. Jag tog ju ingen skada av det, fick absolut inga ätstörningar och kan väl bara konstatera att jag istället blev allergisk mot ord som "banta". Men det är en annan tid våra barn växer upp, och kraven om att vara "perfekt" växer på unga tjejer och det känns viktigt att vi vuxna är goda förebilder. Därför tycker jag att ditt inlägg är väldigt tänkvärt och fint, och du Catarina är väldigt fin på bilden.

    Kram.

    SvaraRadera