Pdol, lördag kväll

Vi gick längst strandkanten och letade festen, jag pratade med en kompis som hittat igen dem och så mötte vi upp dem och gick till badhusparken. Grabbarna Grus är ett underhållande släkte... Det var lite småkallt att sitta ute och vi var väl där ungefär till halv elva innan vi gick in på området.
Jag och syrran
Lycka är en alldeles egen toalett jämfört med en otäck bajamaja. Alternativ lycka är att proppa det lilla utrymmet som blivit över i handväskan full med alldeles eget toapapper. Vi gjorde båda och gick sedan till p-däcket.
Efter att ha sett uppträdandet på scenen för femte gången var man rätt less. ”Gillar ni AC/DC?”, ”Åh nej”, ”Vill ni ha mer AC/DC”. Dags att besöka kärlekslandet.

Egentligen tänkte jag gå och se Andreas Johnsons uppträdande, bara för att ha sett någonting (jag missade Eric Gadd på torsdagen). Fast då hade jag ju läst i tidningen att han är dålig live och allt bara är en lång väntan på de två låtar man känner igen. Förresten visste jag inte exakt vilken tid det var heller, så då struntade jag i det. Artisterna är ändå inte varför jag kommer till Pdol varje år.
Först och främst är det alla gamla vänner och bekanta, för att inte tala om dom man lär känna.
Syrran sa att hon nu ville hon faktiskt ha teriaki-spett (men det visade sig att hon menade "Pad thai spett"), så vi käkade lite innan vi gick på efterfesten. På Statt var det full rulle. Vi dansade för fullt, även om vi var rätt ensamma på ena dansgolvet. Härligt att slippa trängas.