Jag gjorde just min dagliga bloggrunda och på Bängels blogg spelade jag nostalgiskt upp Wannabe videon med Spicegirls. Julafton, året var 1996. Min lillasyster var liten och irriterande och hade fått skivan i julklapp (absolut inte av mig). Hon spelade wannabe (på repeat) hela julafton och juldagen och skulle nog ha fortsatt om jag inte mutat henne med 50 kronor. Jag hatade Spicegirls.
MEN 1997 i min värld är förknippat med London.
London med Angelica, Lina och Carina, McDonalds och fönstershopping promenader på lördagar, lördagkvällar på Zoo bar, söndagar med fika och inköp av veckans ”Now!”, pappa som ringde varje söndag, Hula hoops, längtan efter sura godisar, söta barn, mängder av blöjbyten, Pret â Mangers chokladmousse, första gången jag drack Guinness, korta kjolar, Stolthet & Fördom, Baby Birds ”You’re gourgeous” och kvällstidningarna som skrev om Spicegirls.
Intresset var stort för den engelska gruppen. Intervjuer på tv och intervjuer i tidningarna. Bilder i veckans ”Now!”. Posh hade just börjat dejta Beckham.
Jag tyckte inte om Spicegirls när jag var där heller, inte riktigt. Men på något sätt har de efteråt flutit ihop med London 1997. Så idag när jag ser på ”Wannabe” eller hör den på radion så gör den mig glad.Happy hour på Zoo bar. Jag funderar på om jag borde slänga mina kort, korta kjolar när jag fyller 30 år?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar