Kärlekens kemi sitter i hjärnan, och den går snart att påverka på konstgjord väg. Det hävdar Larry Young, forskaren som vigt sin tid åt den monogama och kärleksfulla präriesorken.Kärlekens molekyler
- Vi kan redan stimulera djur att fästa sig vid varandra. På samma sätt kan vi manipulera kemin i hjärnan och förändra känslor, säger Larry Young, professor vid Yerkes National Primate Research Center vid Emory universitetet.
Han har ägnat en stor del av sin forskargärning åt präriesorkens känsloliv, som inte är helt olikt människans.
Präriesorken lever i det vilda sida vid sida med andra sorkarter i det amerikanska slättlandskapet. På en viktig punkt skiljer den sig från andra sorkar. Präriesorken lever i livslånga, monogama förhållanden. När de en gång fastnat för en partner och bildat par förblir de vid varandras sida resten av livet. De kan lägga timmar på att putsa varandras pälsar eller bara sitta ihopkurade tätt intill varandra. Ungarna fostrar de gemensamt.
Det monogama beteendet, som de även delar med människan, är annars sällsynt i naturen. Bara några få procent av världens alla däggdjur bildar par på detta vis.
- Precis som det krävs två sorkar för att försvara ett sorkbo på prärien har det varit en fördel för människan att vara två föräldrar om barnen, säger Larry Young.
Denna likhet gör präriesorken till en guldgruva för forskare som vill skingra alla rosa dimmor kring begreppet kärlek. Genom djurstudierna har forskarna lärt sig hur parbeteende styrs i hjärnan.
Läs hela artikeln här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar