Fredagskvällen blev inte riktigt som planerat. Dottern vaknade vid fyratiden på fredagsmorgonen och klagade på att hon hade jätteont i örat. Så hon låg i sängen och grät emellanåt fram till sjutiden då hon till slut somnade om en stund. När hon vaknade vit åtta sa hon att hon att det var bättre.
Så gick hela dagen.
På kvällen satt vi och tittade på "Let's dance". Hon var mer uppochner än rätt väg i soffan och helt plötsligt sa hon:
- Vet du mamma nu hör jag nästan ingenting på det här örat!
Jag dolde min mun och sa sedan "hör du det här".
- Nääää
Men sen sa hon att nu kommer vattnet ut ur örat. Då sa min man direkt att trumhinnan hade gått sönder. Sånt vet han eftersom han själv var ett riktigt "öronbarn" när han var liten. Jag kollade på sjukvårdsrådgivningen och ringde sedan 1177 för att höra hur vi borde göra.
De sa att vi skulle åka in direkt så hon kunde få behandling.
Så igårkväll fick hon stifta bekantskap med den fruktade medicinen kåvepenin. Jag ljög inte, jag sa att det troligtvis är världens äckligaste medicin, men eftersom hon är så duktig kan hon svälja ner den ändå och ta bort smaken med en stor sked kolasås.
Hon tog den snällt. Kräktes sedan upp lite grann men nu på morgonen gick det bra.
Hon somnade snabbt när vi kom hem från akuten. Jag skulle se "Bruce Almighty" men vaknade sedan av att Micke frågade om jag inte skulle gå och lägga mig i sängen.
Både min syster och min kompis har "öronbarn", väldigt jobbigt. De gör det väldigt bra som är med om det här med jämna mellanrum.
Jag hoppas att vi inte behöver uppleva öroninflammation igen. Dottern själv är mest orolig för att hon inte ska få tillbaka hörseln på örat.
