Lunginflammation

Förra veckan lärde jag mig att man kan ha lunginflammation fast man inte har feber (hon hade nån grad på kvällen veckan före och 39 under helgen men sen en vecka helt feberfri) och man behöver inte heller vara speciellt hängig.
Dottern var på tredje veckan med snor och hosta och slutade först att äta. Men jag tänkte att hon nog har lite ont i halsen av allt hostade (som ibland ledde till en kräk) och så länge hon äter välling så är det ju ingen fara egentligen.
Men så slutade hon med det också.
Nån enstaka liten klunk vätska var allt vi kunde få i henne.

Så vi tog henne till vårdcentralen i hopp om bättre hostmedicin och kanske något smärtlindrande för halsen och där konstaterade de att ena lungan inte alls lät bra.
Hade hon haft problem med astma? Nä, men när jag tänker efter så har jag nog tyckt att hon andas lite fort när hon kommer över i sängen på natten.
Vi åkte hem med molipekt och flytande bricanyl och ännu en tid på vårdcentralen följande dag.
Andra gången fick Alva andas bricanyl (gjorde ingen skillnad) och de tog ännu en sänka (som var normal) och sen fick hon en tid på barnmottagningen på eftermiddagen. De tog en sänka på riktigt och den var förhöjd (läkaren ringde och berättade det klockan sju på kvällen, det är bra service!).

Nu har vi pencillin som hon ätit i flera dagar.
Alva blev piggare redan efter första dosen.
Hon har även börjat om att äta. Men eftersom hon inte ätit på ett tag så får hon äta precis vad hon vill. I helgen skulle hon till exempel få smaka lite potatisskruvar men hon ville ha karameller istället och jag tänkte att några karameller kan väl inte skada.
Snacka om speedad hon blev. Har ni sett hackspetten i Kalle Ankas jul? - ungefär så.
Hon hoppade och skrattade i soffan och sprang flera varv runt bordet. Vi har nog gjort rätt som inte plockat fram godisskålen förrän hon gått och lagt sig!

Inte blå under ögonen längre, pigg och glad igen men smalare än vanligt. I mina mammaögon är det här min lilla magerskrake.

På vårdcentralen sa de att hon såg pigg ut ändå. De tyckte att hon var ett duktigt och glatt charmtroll och hon VAR jätteduktig under alla undersökningarna, den delen håller jag med om. Å fast jag var stolt så var allt jag såg var en mager unge med blåaktiga toner under ögonen och lite trumpen trött blick.

På barnmottagningen vägde de och mätte henne också. Hon är snart två år, 86,6 cm lång och väger 13 kg.
(Men vi tror att hon tappade minst en kilo under sjukdomen, som heter atopisk mykoplasma phenomi. Enligt läkaren var det något som halva älvdalen haft, mykoplasma alltså. Vi har troligtvis haft det hela familjen men hos Alva satte det sig alltså i lungan och blev lunginflammation.)

Hon mår bra nu och har varit på förskolan igen, smittfri.
Vi ska fira hennes födelsedag i helgen hade vi tänkt.